Årets Julklapp

Jag kan utan tvekan säga att de senaste veckor, för att inte säga månader, har varit väldigt prövande för mig. Jag har fått finna mig i händelser som jag inte kunde styra över, men vars utgång hade avgörande effekt på min vardag. Det enda jag kunnat göra var att sträva efter att hålla mig själv i balans. Detta har verkligen inte varit det lättaste eftersom det kändes som att allting, både inom mig och runt omkring mig, har virvlat och snurrat med rasande fart.

Det verkar dock som att det värsta har blåst över och att jag har lyckats rida ut även den här stormen…

Jag skulle därför vilja återuppta mitt bloggande med en annan persons blogginlägg. Inlägget kommer från Madde Vall och har lagts upp igår på hennes blogg. Jag vill passa på och TACKA Madde för det här inlägget. Det har blivit min favorit Julklapp i år.

I mitt nästa inlägg kommer jag kommentera textens innehåll och tema, men just nu vill jag bara njuta, mysa och vara stolt.

                                  "Det där med respekt"

                          

 ”Männen på var sin sida om mig står bakom kunskapen och framgångarna i Halmstad Muaythai. Benny med sitt stora hjärta och sitt öga för thaiboxning (sedan 12 år tillbaka då han startade föreningen), och Igor (som sidekick sedan 2 år tillbaka) med sin fantastiska förmåga att bygga upp oss mentalt och göra oss tuffa när det är som tuffast. Det sistnämnda har jag skrivit lite om tidigare. Hur vi skapar otrygga situationer på träning för att lära oss hantera dom (eller snarare hantera oss själva), så att vi i matcher inte behöver oroa oss för att hamna där och inte veta hur vi ska reda ut det. Ofta gör vi övningarna ännu värre på träning, tex genom att köra dubbelt så långa ronder eller mot flera motståndare som byts ut och hela tiden är pigga och återhämtade, medans man själv kämpar med att hålla sig levande. Överlever man dessa passen (vilket alla gjort hittills) är tanken att det ska kännas som a piece of cake att gå upp i ringen. Man vet att man orkarfysiskt, eftersom vi tränat med både högre tempo och under längre tid än vad ronderna normalt är. Man vet att man pallar psykiskt, eftersom man på träningen fått stångas med flera stycken motståndare – på matchdagen står där bara en på andra sidan ringen. En enda liten stackare.

Redskapet vi får för att klura oss ur dessa situationer stavas andning. Med andningen håller vi oss närvarande, är vi närvarande kan vi koncentrera oss på rätt saker. Med fokus och avspänd effektivitet kommer timing och explosivitet. Och alla vet väl vi det här laget att det är de slagen/sparkarna man inte hinner uppfatta som är farliga. Detta må låta självklart och att träna på att andas må låta löjligt. Om inte annat jävligt ocoolt, speciellt för tuffa fighters med mycket tatueringar. Men när man upplevt känslan och skillnaden bryr man sig inte ett dugg om häftigthetsstämpel på metoden. Hade Igor bett mig dansa små grodorna på vägen upp till ringen hade jag gjort det. Bara jag fått behålla tryggheten och förmågan att kunna kontrollera mig själv. När det väl gäller.

Förutom ovanstående har Igor fått mig att tänka över en sak till. Attityden och respekten gentemot sina motståndare (och andra klubbar). Vi i vår klubb strävar efter att bli bäst och vinna våra matcher. Såklart. Men det betyder inte att man inte kan ge andra cred för det dom är bra på. Eller att man inte kan heja, lyckoönska eller faktiskt gratulera sina motståndare (även när man förlorat). För, för de uppoffringarna och den stake som krävs för att faktiskt gå upp i ringen – förtjänar alla respekt. Förut ville jag inte prata med eller ens heja på mina motståndare. Jag ville helst hata dom. Och gärna hitta på grejer för mig själv om att dom var dumma i huvvet och annat bängt. Denna onödiga ilska. På senare tid har jag lärt mig lite om ilskan och vad den stått för. Ilska är förklädd rädsla (i mitt fall rädsla för att misslyckas). Fokus är mod. Med Igors handledning har jag tränat på det där med att fokusera. Med det kommer trygghet. Med tryggheten kommer en och annan självinsikt. Och ett lugn (jävligt välkommet, förövrigt). Helt plötsligt tycker jag om mina motståndare och jag tycker dessutom om att tycka om dom. Samtidigt som jag aldrig kännt mig farligare i ringen än vad jag känner mig nu.

 Vårt mål är att vara tuffa i ringen men respektfulla och sjyssta utanför ringen. Ett rätt bra nyårslöfte, eller vad tycker du? ”

   

Med fokus på fokus

Min bestämda uppfattning är att det är fullständigt omöjligt att åstadkomma någonting av värde i det här livet om man inte besitter en stark (och uthållig) koncentrationsförmåga. Men vad menas med koncentration och hur gör man? Det verkar som att de allra flesta tar det här med koncentration för givet, eftersom de allra flesta utbildningar och fortbildningar handlar om hur vi ska tänka, hur vi ska prata och hur vi ska göra saker och ting. De allra flesta verkar glömma att alla kunskaper och färdigheter faller platt om människor som ska tillämpa dessa brister i sin koncentrationsförmåga. I "SjälFörsvar" betraktas därför koncentrationsförmågan som den viktigaste färdigheten av alla. Jag tänkte därför idag, lägga lite fokus på vår förmåga att fokusera.

Koncentration innebär att vi fokuserar på just det som är mest väsentligt just nu och släpper allting annat. Koncentration är därför kärnan i mindfulnessträning. Vad som gör den stund vi avsätter till meditation lite speciell är att vi i vardagslivet sällan ägnar oss åt något med vår fulla uppmärksamhet, medan vi i mindfulnessträning åtar oss att göra just det. 

Problemet är at vi oftast försöker koncentrera oss genom att spänna oss till det yttersta och skärpa vår uppmärksamhet genom hårt styrd viljeansträngning. Detta kostar oss enorma mängder fysisk och mental energi som slösas bort till ingen nytta. I sin yttersta förlängning kan denna ovana leda till utmattnings depression.

När vi slappnar av skärmar vi av störningar både från det yttre och från vårt inre och kan fokusera uteslutande på det som ät viktigast i nuet. På det sättet ökar vi koncentrationen och stänger ute ovidkommande tankar som snurrar i huvudet.

Det viktiga att förstå här är att koncentration är mental till sin natur, medan avslappning är fysisk. De flesta har fått det om bakfoten och anstränger och spänner sin kropp när de försöker koncentrera sig; och blir slappa och slöa i psyket när de vill slappna av!

Koncentration är dock inte detsamma som att mentalt fastna i, eller låsa sig vid någonting. Koncentration följer vår medvetna intention, d v s, vi koncentrerar oss när vi frivilligt riktar vår uppmärksamhet mot det som vi har valt att fokusera på och fördjupa oss i.

De allra flesta har förmodligen upplevt hur det känns när sinnet vandrar i väg och fångas av något oväsentligt. Låt oss säga att du läser en bok. Från början går läsandet ganska bra. Du läser och förstår det som står i texten utan några större problem. Men efter ett tag, om du inte är uppriktigt intresserad av det du läser, kommer andra saker börja fånga din uppmärksamhet.

Plötsligt lägger du märke till att din granne spelar musik på lite för hög volym. Du börjar störa dig på ungarnas röster som skriker när de leker ute på gården. Du känner i nästa ögonblick att du sitter ganska obekvämt i stolen och att du är törstig och skulle behöva dricka ett glas vatten. Detta är saker som fångar din koncentration och stör dig i din ursprungliga intention att läsa. De kallas för distraktioner.

Oavsett hur många signaler som vår hjärna uppfattar, kan vi medvetet bara koncentrera oss på en sak i taget. Varje gång som du vänligt, men bestämt riktar tillbaka din uppmärksamhet mot bokens innehåll, utvecklas din koncentration. Vi kan inte samtidigt uppmärksamma distraktioner och texten som vi vill läsa. Att fastna i distraktionerna innebär att förlora vår koncentration på texten i boken.

Vi distraheras av allt möjligt i vårt vardagsliv. Fysisk och mental smärta och obehag är väldigt starka distraktionselement. För att kunna hantera dem behöver vi utveckla en minst lika stark koncentrationsförmåga.Vi behöver med andra ord inte lära oss att kontrollera vår smärta; vi behöver bara se till att behålla kontrollen över oss själva, så att vår smärta inte kontrollerar oss. Detta är dock lättare sagt än gjort; eftersom det kräver självdisciplin i form av regelbunden träning. 

Koncentration och Självdisciplin. På något sätt hamnar vi alltid  där till slut...

Sorgen

I lördags dog min pappa. Hans lever orkade inte längre. Många år av drickande har till slut gjort sitt.  

Jag har alltid älskat honom och jag vet att han har älskat mig. Trotts det, har min far och jag haft alldeles för få gemensamma stunder av närhet, kärlek och spontan glädje. Det kanske är just det som är det värsta. Att vi alltid har älskat varandra i vår familj, men inte så ofta lyckats njuta av den kärleken tillsammans.    

Min pappa var en väldigt känslig och godhjärtad man. Dessvärre, har han under hela sitt liv kämpat för att vara mer än så. Av någon anledning räckte inte känslig och godhjärtad till, för att han skulle vara nöjd med sig själv.

Så länge jag kan minnas har han ansträngt sig för att vara tuff, häftig och framgångsrik. Han ville så gärna att omgivningen skulle gilla honom, uppskatta honom och tycka att han är ”någon”. För mig, min syster och mamma, var han alltid en väldigt viktig ”någon”. Tyvärr räknades inte vi som ”omgivningen”. Vi var ju bara familjen.

Hela min barndom har brännmärkts av oron för honom och av ett hopp att han på något mirakulöst sätt kommer att sluta dricka och att vi äntligen kommer att kunna börja njuta av vår gemensamma familjelycka. Både jag och min lilla syster försökte bidra till detta genom att vara exemplariskt skötsamma och riktigt, riktigt duktiga i skolan. Det är bara socialt som vi inte riktigt hängde med våra jämnåriga. Vi hamnade ofta utanför; lite för tystlåtna, osäkra, sorgsna och ”lillgamla”.

När vi lyckades överleva kriget i forna Jugoslavien hade jag hunnit fylla 18 år. Jag tyckte att vi har haft enorm tur att överleva och att detta inte kunde vara en slump. Om Gud (Ödet, Livet) nu ville se till att vi klarar oss, måste det betyda att vi fått en chans för en nystart. Nu var jag inte heller någon barnunge längre, utan en vuxen, ung man. Nu behövde inte mina föräldrar ta hand om mig längre på samma sätt, utan kunde istället räkna med stöd och hjälp från mig.

De efterföljande 10-15 år, lade jag all min energi på att försöka få mina föräldrar att inse detta. Att inse att vår familj har alla förutsättningar för att ha det fantastiskt bra tillsammans. Om jag bara fick min far att inse att han redan ÄR cool, lyckad och framgångsrik och att han i onödan kämpar för andras bekräftelse. Inte nog med att han inte kommer få det, utan att han dessutom slösar sin tid och energi på fel människor. Att han slösar VÅR tid och energi på fel människor! De efterföljande 10-15 år har min far och jag pratat, diskuterat, bråkat och skällt på varandra.

Förra veckan, när jag var hos honom på sjukhuset, var han så svag att jag knappt kunde höra och förstå hans ord. Trots det, när jag för 100 000-de gången sa till honom att han MÅSTE söka hjälp för sitt drickande, att hans lever är förstörd; kontrade han med att det inte har med hans drickande att göra, utan att han blev matförgiftad när han gjorde lumpen och att det är där och då som hans lever blivit skadad. Den här typen av uttalande kunde tidigare få mig att fullständigt EXPLODERA; och även i dagens läge blir jag varse om att min andning förändras, min mage knyter sig och att mitt hjärta slår snabbare.

Varje gång vi bråkat mådde jag skit efteråt. Jag älskar ju honom!! Han är den sista personen i världen som jag vill skälla på. Att bli så arg och besviken på någon som jag älskar så mycket framkallde enorma skuldkänslor hos mig. Jag gör ju allt för att hjälpa och stötta min familj, och det enda jag åstadkommer är bråk och dålig stämning hemma. Hur i helvete kan det bli så fel?!!

Till slut gav jag upp. Det gjorde sjukt ont att behöva erkänna sig besegrad. Att acceptera insikten att alla mina försök att rädda oss bara ledder till bråk och dålig stämning i familjen. Att alla mina ansträngningar verkar göra mer skada än nytta. Att mina föräldrars ”fria” vilja ligger utanför min ”maktsfär”, d v s, bortom det som jag kan styra över och ta ansvar för. Jag var över 30 och insåg att det var dags att ta ansvar för mitt eget liv.

Den kunskapen och kompetensen som jag skaffat mig genom åren räckte tyvärr inte för att rädda min pappa och vår familj. Jag upptäckte dock att många andra, utomstående människor uppskattade min hjälp desto mer. Varje gång som jag kunde stötta någon i hans eller hennes kamp för självrespekt och en meningsfull tillvaro, kändes mitt liv lite roligare att leva. Från början var det barn, ungdomar, föräldrar och kolleger som var knutna till mitt arbete med skolan som jag blev någon sorts mental tränare för. Också ibland kompisar på klubben. Till slut bestämde jag mig för att starta ”SjälFörsvar”. Det känndes bra att alla mina ansträngningar inte var förgäves ändå…

Sedan jag börjat arbeta på heltid som mental tränare (februari 2007) har det skett en smygande, gradvis, men stor förändring i min och min fars relation. Förändringen beror framför allt på att jag, under de senaste åren, medvetet prioriterat min egen mindfulness träning. Det har skett av ytterst praktiska orsaker. Ju mer jag arbetat med andra, desto större krav ställdes på min egen lyhördhet, lugn och icke dömande attityd. För att jag ska kunna vara mitt bästa, behöver jag 2-3 timmar mindfulness träning om dan. Att jag behöver så mycket kanske beror på att jag i min grundpersonlighet är väldigt otålig, sexuell, tävlingsinriktad och har ganska lätt att ilskna till. Dalai Lamas onda motsats med andra ord… 

Jag klarar av att göra ett bra jobb med mina klienter på hälften så mycket träning, men då påverkas mina privata relationer och min hälsa negativt istället. Med min fru, mina vänner och mig själv blir jag allt annat än lyhörd och icke dömande.    

Till min stora förvåning, kunde jag efter ett tag bevittna ett förändrat beteendemönster i kontakter med min far. I stället för att kräva att han förändras och bli besviken, bitter och arg på honom när han inte gör det, har jag omedvetet börjat acceptera honom som han är och göra mitt bästa för att älska och stötta honom ändå. Det gick på något sätt upp för mig, att jag inte behövde stötta hans alkohol problem, utan bara ”resten av honom” som inte var sjuk.

Jag upptäckte att min oförmåga att acceptera honom ansträngde vår relation (minst) lika mycket som hans alkoholism. Han ”envisades” med att inte sluta dricka. Jag envisades med att kräva att han gör det.

Jag upptäckte också att min sorg för att han dricker och min kärlek till honom kan existera samtidigt utan att behöva krocka med varandra.   

Idag är min far borta. Jag kommer aldrig mer se honom, krama honom, eller kunna höra hans röst. Det jag sörjer mest är alla de gånger som jag kunnat göra detta, men inte gjort det, på grund av att jag hade fullt upp med att döma honom, bråka med honom och försöka förändra honom. Vi bråkade alldeles för ofta på grund av att jag inte kunde älska honom som han var. Snacka om omognad och storhetsvansinne!

Det har tagit mig alldeles för lång tid at inse att min pappa var perfekt, trots alla sina brister. Hoppas och önskar att andra kan dra lärdom av mina misstag. För mig, har just det tåget gått.

    

Know Thyself

I mitt förra inlägg skrev jag om brister och faror med perfektionismen och besattheten att vinna…

Idag läste jag en intervju med före detta olympiska brottaren Eddy Bengtsson. Eddy har vigt sitt liv åt brottningen och kämpat sig till äran att representera Sverige på två OS – i Sydney 2000 och i Aten 2004.

I intervjun berättar Eddy om hur jobbigt och tungt det har varit för honom att ställa om till ett vanligt liv. Det har varit så tungt att Eddy seriöst övervägt att ”göra ett avslut”.

Se klippet med Eddy här

Forskningen som presenteras på Göteborgs Universitet om livet efter idrottskarriären har visat att egenskaper som fungerat bra i livet som elitidrottare som t ex egoism och perfektionism inte alltid går att överföra på ett lyckat sätt till arbetslivet. Eddy berättar själv att han hade svårt att samarbeta och tyckte inte att andra gjorde tillräckligt.

I mitt arbete med elitidrottare har jag ofta upplevt att bakom den stora egoismen och perfektionismen gömmer sig ett stort behov av att bli godkänd av andra människor. Många elitidrottare är från tidig ålder fostrade att förneka sig själva genom att göra det som deras tränare, deras föräldrar, media eller supportrar förväntar sig av dem. I strävan efter resultat hamnar deras egna känslor och behov i andra eller till och med tredje hand.

De bygger hela sin identitet kring sina idrottsliga resultat och prestationer. När de lyckas sticka ut och höja sig över andra genom enastående prestationer, kan de under en kort period uppleva sig själva som helt unika, perfekta och bättre än alla andra. Naturligtvis, när livet i nästa ögonblick gör de medvetna om deras brister och svagheter, skiftar de lika snabbt till att uppleva sig själva som värdelösa nollor.

På grund av sin rädsla för fel och brister samt sina krav på perfektion, uppfattas perfektionister som väldigt påfrestande av sina arbetskamrater. Detta blir mycket ansträngande både för perfektionisten och hans/hennes medmänniskor.  

Någon har sagt att, till skillnad från andra människor som dör bara en gång, så dör en idrottare två gånger. För första gången när idrottskarriären tar slut, och den andra gången när han/hon går bort.

Efter att vi genomgått en stor förändring kan vi aldrig gå tillbaka till den vi varit innan förändringen. Vi blir något nytt, någon annan.

Detta är ett mycket stort subjektivt problem. Hur ska man göra när ens liv förändras till oigenkännlighet. Hur ska man hantera när inget av ”det gamla” gäller längre. Ett objektivt problem kan ha en vetenskaplig lösning som alla kan komma överens om. Objektiva problem kan vi lösa med gemensamma lösningar. Det som fungerar för dig, fungerar med störst sannolikhet för andra människor också. Om man blöder, hjälper det att lägga om såret med ett förband. Detta gäller för de allra flesta av oss, oberoende av vilken personlighet vi har.

Det subjektiva är personligt och går djupare. Djupare, personliga frågor måste var och en lösa för sig själv. Där hjälper varken utbildning eller pengar; medaljer eller status. Varken ens familj eller vänner kan hjälpa en hela vägen. Man har bara sig själv att stödja sig på.  

Det är lätt att ge råd: ta inte åt dig själv, tänk positivt, släpp det som har varit, tro på livet, tro på dig själv, sluta älta… Men att följa de är inte alltid så lätt – ofta rentav omöjligt.

I mitt arbete som pedagog och mental tränare, ser jag därför som min främsta uppgift att hjälpa den jag arbetar med till att lära känna sig själv och till att bli medveten om sina egna tankemönster, känslomönster och reaktionsmönster.

Ju mer vi lär känna oss själva, både våra styrkor och svagheter, desto lättare kan vi lita på oss själva. Ingen kan förändra det han/hon inte är medveten om och ingen kan lita fullt ut på någon man inte känner.