Mod och Ärlighet

Det finns också några mentala aspekter som är kopplade till de djupa ställningarna och till de stora, raka rörelserna som är så typiska för japansk karate. Allting är öppet, rakt, tydligt och rejält. Det finns inte mycket som är slugt, dolt, listigt och hemligt. Ur effektivitets synpunkt är det kanske inte det bästa. Men som mental träning är det ovärderligt. Den japanska versionen av karate har formats av japans flera hundra år gamla krigartradition. Under flera sekler har Japans öar skakats av inbördeskrig, där olika krigsherrar krigade med varandra i deras strävan för ökad makt och inflytande. Samurajerna var de som utkämpade dessa slag och deras inställning var att den modigaste och tappraste krigaren var den som förtjänade att segra, utan fusk och bedrägeri. En samuraj valde hellre att dö ärligt än att vinna med hjälp av ”knep och knåp”.

Under 1500- talets mitt skedde den första kontakten mellan japaner och européer i och med att tre portugisiska sjömän drev i land vid ön Kagoshima. De hade med sig handeldvapen, med vilka som förebild japanerna ett år senare lyckades producera egna skjutvapen. Efter detta förändrades allting för alltid. Oda Nobunaga, den första av tre stora krigsherrar som enade Japan, baserade hela sin armé på det nya skjutvapnet. Han samlade ihop en styrka på 10 000 män, de flesta av låg härkomst (bönder), och tränade dem i några veckor på att använda skjutvapen. Sedan skickade han sina med eldvapen beväpnade bönder att slåss mot erfarna samurajer.

Samurajerna blev nästintill utplånade. Bönderna som hade övat skytte i några veckor besegrade professionella och berömda krigare som hade övat i åratal och vars familjers krigartradition sträckte sig över flera generationer.

Detta innebar dock inte slutet för kampkonsterna, utan snarare en ny början. Efter att skjutvapen hade introducerats fortsatte samurajerna att öva kampkonster med ännu större ivrighet; inte minst kendo- ”svärdets väg”. Huvudsakliga målet med kampkonstträningen blev att utveckla förmågan att leva ett hundra procent äkta liv. När sannolikheten för överlevnad var minimal (inte minst på grund av skjutvapnets ankomst), började deras huvudsakliga intresse kretsa kring frågor som:

”Hur kan jag leva ett värdigt, vackert, intensivt och givande liv, trots att det med störst sannolikhet lär sluta med en alldeles för tidig och våldsam död?”

”Kan man kompensera brist på livslängd med ökad kvalitet på livets innehåll, mening och intensitet?”

I mitt senaste inlägg har jag skrivit lite grand om de fysiska aspekterna av karateträningen och skrev då att ” I den traditionella karaten betraktas och behandlas våra fysiska och mentala resurser som två delar av samma helhet.” Jag skrev också att träningen i den traditionella karaten, genom sina stora rörelser och djupa ställningar engagerar alla stora muskelgrupper på ett dynamiskt sätt (ben, rumpa, mage och rygg). Däri finns en viktig mental aspekt av karate träningen. Eftersom hela kroppen engageras i varenda rörelse, engageras automatiskt psyket också! Det är helt enkelt svårt att låta bli att vara mentalt närvarande (mindfull), när hela kroppen är engagerad.

På grund av deras diametralt motsatta egenskaper (samtidigt som de hör till samma helhet), brukar vår kropp och vårt sinne sällan dra åt samma håll. Därför är vi sällan närvarande i vår vardag och både våra upplevelser och våra handlingar saknar kraft, kvalitet och energi. Mer om detta kan ni läsa i mitt tidigare inlägg med rubriken ”Vad kostar Äkthet?” Diskrepansen mellan vårt psyke och vår kropp resulterar i konflikten mellan våra värderingar och våra handlingar.

Samurajerna använde sin kampkonstträning som sitt främsta verktyg för sin mentala utveckling. Jag har skrivit om detta ingående i ett tidigare inlägg med rubriken ”Fysiskt är Mentalt”. Idag lever vi i en annan tid och under annorlunda omständigheter. Vi lever längre, tryggare, säkrare och bekvämare. Jag vill ändå drista mig att ställa frågan: Kommer ökad livslängd, ökad trygghet, säkerhet och bekvämlighet, någonsin kunna ersätta vårt behov att leva ett värdigt, vackert, intensivt och givande liv? Ett liv fyllt med fokus och passion?

För mig kommer kvantitet aldrig någonsin kunna ersätta kvalitet. Men, jag har å andra sidan aldrig varit riktigt ”normal”.    

     

I samarbete med Naturen

Jag har av mina klubbkamrater blivit ombedd att skriva en liten text om den karaten som vi utövar; så jag tänkte att jag lika väl kunde göra det som ett blogginlägg. Vi är en förening på drygt 20 personer, där de yngsta i klubben är strax över 30 och de äldsta strax över 60. De flesta av oss har egna barn, och vissa till och med barnbarn. Man kan undra vad det är som får vuxna människor att i åratal, flera gånger i veckan, byta om till ”vita pyjamas” och lägga tid och energi på sådana ”konstigheter”. Vi har ingen tävlingsverksamhet över huvud taget, och det här med självförsvar känns inte särskilt aktuellt heller. Ingen av oss lever en sådan livsstil där risken för konflikter är särskilt stor.

Nej det är andra motiv som ligger bakom och jag kommer i texten som följer göra mitt bästa för att lyfta fram några elementära, men på samma gång ganska okända och försummade aspekter av karateträningen. I den traditionella karaten betraktas och behandlas våra fysiska och mentala resurser som två delar av samma helhet. 

En av de första sakerna som folk brukar lägga märke till och kommentera är de djupa ställningarna och de stora rörelserna som är så karakteristiska för den japanska ”Shotokan” karate. Ställningarna fyller flera funktioner som är viktiga för både den fysiska och den mentala sidan av vår utveckling som människor.

Rent fysiskt utvecklar karateställningarna kroppen på ett väldigt spännande sätt. Alla stora muskelgrupper engageras på ett dynamiskt sätt (ben, rumpa, mage och rygg), samtidigt som fotlederna, knäna och inte minst höfterna tränas och stärks. Ställningarnas syfte är stabilisera, sänka och ”hålla nere” utövarens fysiska (och mentala) tyngdpunkt.

Det är egentligen en fantastisk uppfinning och kommer ursprungligen från de japanska samurajernas speciella träningssätt. Samtidigt som de djupa ställningarna engagerar de nedre delarna av kroppen och på det sättet utvecklar balans och stabilitet, så lär de samtidigt utövaren att hålla sin överkropp avspänd och lätt.

Tänk bara på uttrycket ”att vara upprörd”. Alla objekt faller nedåt när de släpps fria. Tyngdpunkten är alltid låg, nära objektens undersida. Detta vet vi även utan att läsa om Isacs Newtons gravitationslag. Så, när vi är avslappnade och tillfreds (lägg märke till ordets sammansättning) håller sig vår tyngdpunkt naturligt låg (där den hör hemma). Men så fort vi blir upprörda ökar spänningen i våra axlar och armar, vår nacke och vårt ansikte, vilket vill säga att vår tyngdpunkt har förflyttats uppåt mot huvudet och överkroppen. Vår fysiska och mentala balans har förstörts och i och med detta har både vår prestationsförmåga och vår uppfattningsförmåga blivit starkt nedsatta.

Genom träning i karate utvecklar vi därför förmågan att förbli tillfreds även i situationer som framkallar stress, obehag och smärta, som t ex, trötthet, mjölksyra, utmattning eller en eller flera andra utövare som utför olika typer av attacker mot oss. Vi lär oss med andra ord att behålla vår fysiska avslappning och vårt mentala lugn även i situationer i vilka vi inte alls har lust till det!

När vi blir trötta och har lust att börja ”fuska” eller backa, övar vi oss på att stanna upp mitt i det jobbiga, slappna av i det, landa i det och sedan fortsätta vidare ett andetag i taget.

Jag tänkte från början skriva bara ett inlägg, men det var uppenbart en naiv och orealistisk intention. Det finns ett par intressanta och relativt okända aspekter till som jag skulle vilja lyfta fram. Därför säger vi att detta är slutet på del 1.

Nedan kan ni se ett litet filmklipp med mina två karateinstruktörer. Japanen hette Taiji Kase och har varit en av karatens pionjärer. Hans partner är min och vår förenings huvudinstruktör Milo Bajraktari. Filmen är inspelad för ca 20 år sedan där sensei Kase var ca 60 och sensei Milo ca 40 år gammal. Sensei betyder lärare på japanska, eller mer ordagrant ”den som leder vägen”. 

          

      

Om Styrkan att Stödja

Detta är den sista delen i ”Power of the Pack” serien och handlar om konsten, förmågan och framför allt färdigheten att ge Stöd.

Det här med att ge stöd till andra är inte alltid så lätt. Jag kommer aldrig att glömma en händelse som ägde rum efter en fotbollsmatch för några grabbar i yngre tonåren. Jag var där i egenskap av deras mentala tränare. Matchen var väldigt tight; båda lagen kämpade in i det sista, men i de sista sekunderna släppte ”mina” grabbar in ett mål och i och med detta förlorade dem matchen.

Efteråt var de väldigt besvikna. Vissa till och med grät. För mig är detta inget konstigt, utan tvärtom, väldigt naturligt. En av de stora fördelarna med idrotten är just att den ger oss chansen att komma i kontakt med (och så småningom lära oss att hantera) alla våra känslor; inte minst de (så kallade) negativa. Utan att komma i kontakt med dem, kan vi inte lära känna dem. Och utan att lära känna dem, kan vi inte lära oss att ta ansvar för att hantera dem heller. På det sättet är idrott mycket mer än fysisk träning. Naturligtvis krävs det att ledarna och föräldrarna är medvetna om dessa ofta försummade aspekter av idrottsutövande.

En av pojkarna var så ledsen att han skrek och grät samtidigt. Hans familj var där; mamma, pappa och lillebror och de grät också!! Alla grät, hela familjen. Detta är, enligt min uppfattning, inte bra. Grabben har fullt upp med att brottas med sina egna känslor. Som om inte det räcker, lägger resten av familjen till sin sorg på hans axlar också. Den ”läxan” som han omedvetet (ofrivilligt) lär sig av denna erfarenhet är att det är hemskt och farligt att förlora, eftersom när han förlorar blir hela familjen knäckt! Snacka om press och prestationsångest...

Det rådet jag ger till föräldrarna är att det är väldigt viktigt att de i sådana situationer gör sitt bästa för att upprätthålla sin egen emotionella balans. Det är självklart att man blir ledsen när ens barn är ledsen; men om vi ska kunna ge dem stöd, vilket vill säga, vara någon som de kan stödja sig mot, behöver vi själva vara stabila. Om vi är i gungning hur ska vi kunna erbjuda stöd åt andra?

I vår kontakt med andra människor är vi själva, vårt eget sätt att vara, vårt främsta kommunikationsverktyg! Hur vi är (fysiskt, kognitivt och emotionellt) är mycket viktigare än vad vi säger, eller vilka metoder vi tillämpar. Det är i alla fall min erfarenhet och min övertygelse.

Detsamma gäller för arbetslivet. Många människor vars arbetsbeskrivning inkluderar en stödjande funktion ”bränner ut sig” eller blir fysiskt och emotionellt utmattade av ständig kontakt med andras sorg, olycka och elände. Om vi inte har övat upp vår förmåga att hantera våra egna negativa känslor, varje gång vi kommer i kontakt med andras, kommer dessa att sätta våra egna i gungning. I stället för att vara en flytväst, drunknar vi tillsammans med dem.

En duktig brandman måste lära sig hantera sin medfödda och instinktiva rädsla för elden. Innan har lär sig detta är han ingen brandman, utan ett potentiellt brandoffer. Inte utplåna rädslan!! Hantera och respektera. När vi försöker utplåna delar av oss själva, handlar vi (som själva ordet säger) självutplånande. 

En polis måste på samma sätt träna upp sin förmåga att hantera sin egen rädsla och aggressivitet som är kopplade till våld och våldsamma situationer. Innan dess finns det risk att han/hon förvandlas till en beväpnad förövare i uniform. Ambulanspersonal måste kunna hantera sin egen spontana reaktion mot hemska skador för att de ska kunna hjälpa olycksdrabbade människor.

Principen är enkel, tydlig och obändig. Innan vi kan göra knäböj med vår egen kropp, ska vi inte träna knäböj med skivstång. Innan vi kan hantera vår egen vikt, oavsett om vikten är fysisk (som i fallet med knäböj), mental eller emotionell, är vi inte lämpliga att hantera den extra belastning som utgörs av andras känslor och problem. Ni som är intresserade kan läsa mer om detta i mina tidigare inlägg. Inte minst ”Jag lär människor att förlora”, ”Möt pilen med pannan” och ”Att våga sjunka”.

Av denna anledning kallar jag mitt koncept för ”SjälFörsvar- försvar mot ilska, rädsla och negativitet” och beskriver den som Mindfulnessbaserad Mental Tuffhetsträning.       

Äntligen mer än bara tuttar...

Det har gått 4 år sedan SVTs serie ”Klass 9a” visades på TV och samtidigt som serien gjorde mig känd för svenska folket och hjälpte mig enormt marknadsföringsmässigt, gjorde den också så att fokus ”fastnade” på mig istället för på mitt koncept.

Ytlighet har aldrig varit min grej och jag har många gånger känt mig riktigt frustrerad när jag i massor av intervjuer knappt någonsin varit med om att journalisterna var intresserade av mitt arbete eller mitt koncept för mental träning. Jag har många gånger undrat om det är den typen av frustration som tjejer med stora bröst råkar ut för. De kan ha många fina kvaliteter men det är ingen som bryr sig. Det enda folk väljer att uppmärksamma är deras tuttar…

Nå väl, igår har jag i alla fall, helt oväntat blivit intervjuad av en tidning från Södertälje och för första gången någonsin känt mig riktigt nöjd med intervjun. För första gången någonsin har jag upplevt att journalisten har varit uppriktigt intresserad av det arbete jag gör och haft mer fokus på mitt koncept än på mig som person.

Kalla mig gammaldags men det är så jag vill ha det. Allt mitt arbete handlar om kraften och resurser som släpps fria när vi inte låter oss begränsas och hindras av våra egon. Det känns riktigt skönt att det äntligen är de ”rätta grejerna” som hamnar i fokus.

Nedan följer intervjun och faktarutan så som den är mailad till mig av journalisten Elias Zazi:

Att som tonåring hantera sina föräldrar kräver vissa knep. Och tvärtom. På måndag håller mentaltränaren Igor Ardoris en föreläsning på Hörsalen i Nova för dig som är tonårsförälder.

Igor Ardoris är grundare till konceptet Själförsvar som handlar om mental träning. Han arbetar som mentaltränare för några av landets mest framstående idrottare och musiker, men anlitas även flitigt som föreläsare inom praktisk mental träning och kommunikation. På måndag gästar han Hörsalen i Nova på Luna Kulturhus och håller en föreläsning och inspirationskväll för tonårsföräldrar.

-                    Då kommer jag att prata om vikten att lyfta fram det bästa hos sig själv när man vill lyfta fram det bästa hos andra. Ofta gör föräldrar allt utom att själva vara bra förebilder och det ser tonåringarna. De gör vad vi gör och inte vad vi säger. Tonåringar är smarta och de tappar förtroendet när de ser att vi inte gör det vi vill att de ska leva upp till, berättar Igor.

Genom sin medverkan i SVT:s prisbelönta serie klass 9A blev Igor känd för svenska folket. Under sina föreläsningar blandar han fakta med skratt och lättsamhet och han menar att alla kan träna upp sin mentala styrka på samma sätt som man tränar fysiskt.

-          Det gäller att ha regelbundenhet, disciplin och tid. Träningen handlar om att lära känna sina sidor för att kunna hantera exempelvis ilska, rädsla och negativitet. Ingen kan bestämma om mina egna känslor annan än jag själv, säger Igor och fortsätter:

-          Därmed inte sagt att man blir en fullkomlig människa när man kan det här med själförsvar. Ingen är perfekt och ingen är helt genomrutten. Det viktigaste är att vara medveten om sina sidor och inte låta de styra en. Jag själv har lärt känna mina sidor bättre. Nu kämpar jag mest mot de krav jag ställer på mig själv.

Igor pratar om att han vill lära folk att förlora när andra vill lära ut hur man blir världsbäst.

-          I dag börjar det vända och många har tröttnat på mirakelmetoderna. Nu kommer många till mig efter att ha provat på att bli världsbäst. Visserligen låter det jag har att erbjuda inte särskilt spännande, men jag har jobbat med det här i fem år och har sett att det funkar. Jag har ingen fjärrkontroll som förändrar människor. Den röda tråden i mina föreläsningar är att man måste ändra sig själv och inte andra, säger Igor.

Men om man inte ser misstaget man alltid gör så fortsätter man att upprepa det så länge man inte känner igen det. Igor medger att det inte är så lätt att ordna.

-                    Man faller alltid offer för samma grej. Det ska man ändra på, säger Igor och avslutar:

-                    Vi lär oss att man inte ska ha fördomar, ingen rädsla, ilska… Då förnekar man och gömmer sina brister. Hellre ska man lära sig att leva med dem, ta ansvar för dem.

                      5 punkter för att ”Lyfta fram det bästa”

• Ungdomarna har en tendens att leva upp till våra förväntningar oavsett om de är höga eller låga. Deras förväntningar på sig själva baseras på våra förväntningar på dem.
• Beröm deras goda handlingar, istället för att berömma dem som personer. På det sättet minskar deras självupptagenhet och med detta, mycket av deras rädsla.
•  Undvik att kritisera när du känner dig arg, frustrerad eller besviken. Ta ansvar för dina egna känslor innan du kräver att de tar ansvar för sina.
•   Vid behov att sätta gränser kan du agera energiskt och bestämt, men undvik skadligt emotionellt utspel.
• Sträva efter att öka deras förståelse av kopplingen mellan deras handlingar och konsekvenser. Försök inte att förändra deras personlighet.

Medveten Kritik ("The Power of the Pack" del 2)

Detta inlägg handlar om vårt förhållningssätt till den kretsen som vi redan är en del av. Det kan vara vår familj eller vårt arbetslag; det viktiga är att det är människor som vi är på något sätt bundna till och som vi inte så enkelt kan sluta träffa. Jag kommer att lyfta fram två viktiga faktorer för all utveckling, både på grupp och individ nivå. Dessa två är Kritik och Stöd. Dagens inlägg handlar om kritik.  

Ordet ”kritik” kommer från grekiskan kritikos och är besläktat med ordet crise, vilket på grekiska betyder bedömning, en sjukdoms allvarligaste fas eller vändpunkt. Ordet crise är förresten ursprunget till det svenska ordet kris (engelska crisis) och betyder kritisk tidpunkt. Hur vi förhåller oss till kritik innebär en avgörande vändpunkt, en kritisk tidpunkt, mellan sjukdom och hälsa, mellan misstag och korrigering. Kritiken ger oss möjligheten att komma i kontakt och bli medvetna om sidor av oss själva som vi annars hade varit oförmögna att se (jämför med förra inläggets invidere).

Som jag skrev i förra inlägget: ” Vi vill hellre slå sönder spegeln som visar på våra brister än ta ansvar för att rätta till dem.” Detta innebär att vi ofta uppfattar kritik som hot mot vår identitet och reagerar med försvarsattityd. Vi har en tendens att rätta oss efter det gamla (korkade) talesättet att ”Det man inte ser, har man inget ont av.”

Därför är det ofta väldigt jobbigt att ge kritik, eftersom det, för det mesta, förorsakar känslor av oro och anspänning hos den som åtar sig att göra det. Oftast blir vår rädsla för den andras negativa reaktion så stor att vi hellre väljer att avstå från att ge kritik över huvud taget än att riskera obehag och spända relationer. Min erfarenhet är att det i de flesta kretsar finns en tyst överenskommelse som, om man skulle sätta ord på det, skulle kunna uttryckas med: ”Jag ska inte ta upp dina fel och brister om du låter bli att ta upp mina. Låt oss inte bli ovänner i onödan”.

Den enda gången vi tar upp varandras brister är i konfliktsituationer; när vi ilsknar till och skriker ut dem till varandra. Då gör de dessvärre ingen nytta, eftersom de uttrycks på ett aggressivt och illvilligt sätt. När grälet är över tar vi tillbaka det vi sagt och ber om ursäkt för att vi sagt det. Vi lägger locket på till nästa gång…

Kritik är en av de viktigaste möjligheterna till ökad medvetenhet om oss själva, vilket vill säga, till ökad självkännedom. I vardagslivet har vi svårt att lita på främlingar. Vi litar på människor som vi har lärt känna. Vi har lärt oss om hur de fungerar och agerar i olika situationer, vilket gör att vi med ganska stor säkerhet vet vad vi kan förvänta oss av dem.

Det samma gäller för vår egen del. Ju mer vi lär känna oss själva, hur vi fungerar och agerar; våra tankebanor, värderingar, syften och emotioner, desto lättare kan vi lita på oss själva och desto lättare kan vi ta ansvar för oss själva. Självkännedom är därför förutsättningen för självtillit.

Jag tror inte att vi kan ge andra kritik på ett bra sätt utan att vi först har utvecklat en åtminstone grundläggande nivå av självkännedom. Detta kan vi framför allt göra genom meditation. Genom träning i mindfulness kommer vi i direkt kontakt med oss själva. Vi lär känna våra tankar och känslor, men också vår hållning, andning och muskelspänningsnivå. Vi lär oss att skilja mellan tillstånd av balans och obalans. Vi upptäcker också massa brister hos oss själva vilket i sin tur utvecklar vår ödmjukhet och medkänsla.

På det sättet minskar risken att vi ger kritik på ett ilsket, dömande eller anklagande sätt. Vi blir också bättre rustade att hantera situationer i vilka vår kritik blir avvisad, trots att vi har gjort vårt bästa för att leverera den på ett balanserat sätt. Bara för att vi har gjort vårt bästa betyder inte att vår kritik kommer mötas med godkännande och uppskattning. Den kan avvisas ändå (åtminstone för tillfället; ibland behöver folk tid för att smälta saker och ting). När det gäller människor och mänskliga relationer, finns det dessvärre inga garantier.

Som vi kan se, är det här med kritik inte alls lätt. Och det hjälper inte att kalla det ”feedback” heller så länge vi inte först och främst tar ansvar för oss själva. Medveten kritik kräver att ”vi tar ansvar för bjälken i vårt eget öga innan vi ger oss på andras flisor”. På det sättet kan vi ge kritik på ett ödmjukt och balanserat sätt.

Även om detta kan vara svårt vill jag ändå uppmuntra er att göra så gott ni kan. Annars finns det risk att hela vårt samhälle kommer att förvandlas till en stor lögn där alla vet hur det ligger till med den andre, men ingen säger något. I ett sådant samhälle finns det ingen utveckling; bara hyckleri och förfall.

   

The Power of the Pack

Vi blir som vi umgås! Detta innebär att vi antingen lyfts upp till, eller sänks ner till nivån av vårt umgänge. Därför är umgängeskretsen för mig en extremt viktig del av den mentala utvecklingen. Denna princip gäller för både grupper och individer.

I mitt sätt att arbeta har vi två aspekter att ta hänsyn till. Den första aspekten handlar om vårt val av umgängeskretsen (när vi har möjligheten och lyxen att välja), och den andra om vårt förhållningssätt till den kretsen (eller kretsar) som vi redan tillhör och är en del av.

När det gäller den första aspekten är det väldigt viktigt att vi medvetet tar ansvar för att öppet erkänna när folk omkring oss gör någonting bra. Att vi gratulerar dem för deras insats och prestation; att vi berömmer dem och ber dem berätta för oss och kanske till och med lära ut till oss hur de gör.

Detta låter kanske som en enkel sak att göra och det är den också – i teorin! I praktiken finns det dock ett stort hinder och det är vårt eget ego, eller mer specifikt uttryckt, vår avundsjuka.

Avund betyder, om vi rättar oss efter dess latinska ursprung (invidere), att ”inte se”; där in = inte och videre = se. När vi vill uppfatta ett ord rätt får vi ta ett närmare titt på ordets etymologiska ursprung, vilket i det här fallet refererar till en person ”som inte vill se”. Som inte vill se vaddå??

Jo; avundsjuka handlar om att inte vilja se det som är gott hos andra; det som är vackert, framgångsrikt, lyckat, glädjefyllt eller kärleksfullt hos människor omkring oss. Vi beter oss på det viset eftersom andras framgångar påminner oss om våra egna brister och tillkortakommanden. Detta sker eftersom vi omedvetet (ofrivilligt, automatiskt), jämför oss med varandra. Vi vill hellre slå sönder spegeln som visar på våra brister än ta ansvar för att rätta till dem. Människan (vårt ego) vill glänsa helt ensam och försöker därför att förneka, eller till och med förgöra, det som är vackert omkring henne.

Det sorgliga är att vi inte kan förneka det vackra hos andra, utan att samtidigt förneka det hos oss själva. När vi tar bort det vackra omkring oss, blir vi störst, bäst och vackrast i vår lilla bubbla, eller som en god vän till mig brukar säga, ”vi blir tuppen på vår gödselhög”. Visst, vi står högre upp än andra omkring oss, men dock fortfarande på en gödselhög! Visst, vi glänser, men bara på grund av att vi har tryckt ner, fryst ut och förlöjligat människor i vår umgängeskrets.

Att trycka ner och förneka andras kvaliteter är en heltidssyssla och kräver enorma mängder energi. Samma energi som vi hade kunnat använda oss av för att erkänna deras styrkor och utveckla samma för vår egen del.

Därför, det gäller att ”svälja sin avundsjuka” (och inte sin stolthet som vi så ofta säger) och erkänna och visa uppskattning för andras rikedomar och kvaliteter. När vi erkänner dessa hos andra, erkänner vi samtidigt för egen del att de finns och att vi också skulle vilja utveckla de hos oss själva. Detta är ett AVGÖRANDE första steg. Som jag så ofta påpekar, vi kan aldrig ta ansvar för det som vi inte är medvetna om.

På det sättet vinner alla; både vi och andra. Vi uppmuntrar andras rikedomar och i vårt umgänge med dem, släpper in mer av den varan i vårt eget liv. Också, ju mer vi släpper loss våra egna rikedomar, desto bättre blir det för vår omgivning. För att sammanfatta det hela med Den finske psykiatrikern Ben Furmans ord: ”Personlig utveckling är en social process!”

Jag vill också påpeka att min fasta övertygelse är att det inte handlar om vi har avundsjuka inom oss eller inte, utan snarare om vi erkänner den och tar ansvar för att inte låta den kontrollera oss eller inte. Jag har skrivit om detta i mitt senaste inlägg med rubriken ”Själ(v)förtryck”.

I nästkommande inlägg kommer jag skriva om den andra aspekten av ”The Power of the Pack” principen, nämligen om vårt förhållningssätt till den kretsen (eller kretsar) som vi redan tillhör och är en del av. 

Glad påsk! J

Själ(v)förtryck

 Vi lever i en kultur där ”negativa” emotioner såsom rädsla, vrede och hat är närmast tabubelagda. De tolkas som något fult, som något att skämmas över, eller som något som är förbjudet. Som om en ”god eller perfekt” människa inte får ha sådana känslor.

Detta ser jag som ett stort problem. När vi förnekar våra känslor, när vi försöker trycka ner dem eller trycka bort dem, hamnar vi i strid med oss själva. Ju mer vi kämpar mot någonting, desto mer ”fastnar” vi i det. En stor mängd energi går till spillo när vi försöker eliminera våra negativa känslor.

Rädsla och ilska är egentligen inte negativa över huvud taget. På grund av att de kan generera mycket kraft, finns de till för att vi ska kunna klara oss i nödsituationer. Om någon anfaller oss (eller någon annan vi älskar eller bryr oss om), blir vi rädda, arga och försvarar oss efter vår bästa förmåga.

När vi har stiftat fred med det faktum att vi inom oss har sådana negativa känslor, kommer de att i sin tur stifta fred med oss. Vrede, hat och rädsla, ska inte förbjudas, utan tillåtas att existera. Det är dock viktigt att påpeka, att detta inte är samma sak som att ge efter för dem eller låta sig styras av dem.

När vi till exempel lägger märke till att vi har hög feber och ont i halsen, tolkar vi detta som en signal att vi behöver uppsöka en läkare. Vi betraktar våra fysiska besvär som någonting som vi har, inte som någonting som vi är. Vi vet att vi som helhet är mer än vårt fysiska tillstånd. Tyvärr, när det gäller våra emotionella tillstånd, är vi inte lika duktiga på att betrakta oss själva med samma objektivitet.

Genom träning i Mindfulness kan vi lära oss att lugnt och objektivt möta oss själva. När vi tar oss tid att öva meditation, blir vi öppna och mottagliga för det som finns i vårt inre. Vi kommer i kontakt med våra känslor, tankar, farhågor och förhoppningar. Då kan vi genom egen erfarenhet bli varse om att våra känslor, inklusive de negativa och destruktiva, är en del av oss; att de är en del av vår inre värld. Men, och detta är ett viktigt men, vi upptäcker också att det som är en beståndsdel i vårt inre inte är detsamma som den vi är i vår helhet!

Eftersom vi kan (med hjälp av meditation) betrakta vår vrede eller rädsla på samma sätt som vi kan betrakta vår ont i halsen, kan vi förstå att det finns en betraktare som betraktar vilket vill säga Vi, och objektet som betraktas, i det här fallet de negativa känslorna som vi har. Vi lär oss med andra ord att se objektivt på det som finns i vårt inre, utan att identifiera oss med det. Vi lär oss självdistans.

Ju mer vi (genom egen erfarenhet) inser att känslorna är någonting som vi har och inte som vi är, desto mindre behov kommer vi att ha av att förneka dem eller trycka ner dem. Vi kan istället låta våra känslor vara som de är och lägga vår energi på att ta ansvar för att agera konstruktivt och balanserat.

Jag har tyvärr träffat alldeles för många ”snälla” människor, som bakom sin fasad av snällhet och medgörlighet gömmer en enorm vrede, bitterhet och syrlighet. Eftersom de inte vill kännas vid sina känslor, kan de aldrig ta ansvar för sitt förhållningssätt till dem. All energi går åt att övertyga sig själv och omvärlden om att det inte finns annat än gott i deras inre.

Det är ofta ”de snällas” nära och kära som får betala priset för deras tillgjorda snällhet och förtryckta bitterhet. Jag har massor med gånger kunnat bevittna hur de som ”av hela världen betraktas som jättesnälla” kan, när de befinner sig i hemmets trygga vrå, av obetydliga anledningar explodera i vredesutbrott och med sitt humör terrorisera människor som står de närmast.

Det är svårt att möta omvärlden med kärleksfull vänlighet när man samtidigt behandlar sin egen själ med censur och förtryck. Kärlek och Ödmjukhet är två sidor av samma mynt.