Know Thyself

I mitt förra inlägg skrev jag om brister och faror med perfektionismen och besattheten att vinna…

Idag läste jag en intervju med före detta olympiska brottaren Eddy Bengtsson. Eddy har vigt sitt liv åt brottningen och kämpat sig till äran att representera Sverige på två OS – i Sydney 2000 och i Aten 2004.

I intervjun berättar Eddy om hur jobbigt och tungt det har varit för honom att ställa om till ett vanligt liv. Det har varit så tungt att Eddy seriöst övervägt att ”göra ett avslut”.

Se klippet med Eddy här

Forskningen som presenteras på Göteborgs Universitet om livet efter idrottskarriären har visat att egenskaper som fungerat bra i livet som elitidrottare som t ex egoism och perfektionism inte alltid går att överföra på ett lyckat sätt till arbetslivet. Eddy berättar själv att han hade svårt att samarbeta och tyckte inte att andra gjorde tillräckligt.

I mitt arbete med elitidrottare har jag ofta upplevt att bakom den stora egoismen och perfektionismen gömmer sig ett stort behov av att bli godkänd av andra människor. Många elitidrottare är från tidig ålder fostrade att förneka sig själva genom att göra det som deras tränare, deras föräldrar, media eller supportrar förväntar sig av dem. I strävan efter resultat hamnar deras egna känslor och behov i andra eller till och med tredje hand.

De bygger hela sin identitet kring sina idrottsliga resultat och prestationer. När de lyckas sticka ut och höja sig över andra genom enastående prestationer, kan de under en kort period uppleva sig själva som helt unika, perfekta och bättre än alla andra. Naturligtvis, när livet i nästa ögonblick gör de medvetna om deras brister och svagheter, skiftar de lika snabbt till att uppleva sig själva som värdelösa nollor.

På grund av sin rädsla för fel och brister samt sina krav på perfektion, uppfattas perfektionister som väldigt påfrestande av sina arbetskamrater. Detta blir mycket ansträngande både för perfektionisten och hans/hennes medmänniskor.  

Någon har sagt att, till skillnad från andra människor som dör bara en gång, så dör en idrottare två gånger. För första gången när idrottskarriären tar slut, och den andra gången när han/hon går bort.

Efter att vi genomgått en stor förändring kan vi aldrig gå tillbaka till den vi varit innan förändringen. Vi blir något nytt, någon annan.

Detta är ett mycket stort subjektivt problem. Hur ska man göra när ens liv förändras till oigenkännlighet. Hur ska man hantera när inget av ”det gamla” gäller längre. Ett objektivt problem kan ha en vetenskaplig lösning som alla kan komma överens om. Objektiva problem kan vi lösa med gemensamma lösningar. Det som fungerar för dig, fungerar med störst sannolikhet för andra människor också. Om man blöder, hjälper det att lägga om såret med ett förband. Detta gäller för de allra flesta av oss, oberoende av vilken personlighet vi har.

Det subjektiva är personligt och går djupare. Djupare, personliga frågor måste var och en lösa för sig själv. Där hjälper varken utbildning eller pengar; medaljer eller status. Varken ens familj eller vänner kan hjälpa en hela vägen. Man har bara sig själv att stödja sig på.  

Det är lätt att ge råd: ta inte åt dig själv, tänk positivt, släpp det som har varit, tro på livet, tro på dig själv, sluta älta… Men att följa de är inte alltid så lätt – ofta rentav omöjligt.

I mitt arbete som pedagog och mental tränare, ser jag därför som min främsta uppgift att hjälpa den jag arbetar med till att lära känna sig själv och till att bli medveten om sina egna tankemönster, känslomönster och reaktionsmönster.

Ju mer vi lär känna oss själva, både våra styrkor och svagheter, desto lättare kan vi lita på oss själva. Ingen kan förändra det han/hon inte är medveten om och ingen kan lita fullt ut på någon man inte känner.

          

Måste man alltid vinna?

I förmiddags såg jag en intervju med Olof Röhlander. Den visades på TV4 Nyhetsmorgon där han blev intervjuad av bröderna Timell. Anledningen till intervjun var att Olof har skrivit en ny bok som heter ”Bli en Vinnarskalle”.

Här kan du se intervjun

Jag kan knappt säga att Olof och jag känner varandra. Vi har båda läst på Skandinaviska Ledarhögskolan hos Lars Eric Uneståhl och har därför träffats vid ett par tillfällen. Det jag KAN säga om Olof är att han är ambitiös, arbetsam och att han verkligen brinner för den Mentala Träningen. En annan sak som jag gillar hos honom är att han ofta kommer ihåg att i sina intervjuer nämna professor Uneståhl och hänvisa till hans 50 år långa arbete och forskning.

Jag har dock under många år upplevt att min tolkning av och syn på den Mentala Träningen skiljer sig avsevärt från Olofs på några väldigt viktiga punkter. Detta behöver i sig inte vara ett problem. Faktum är att det finns många fördelar med att vi tänker olika och närmar oss verkligheten på olika sätt. På det sättet kan vi komplettera varandra, samt möta behov hos olika typer av människor.

Jag skriver inte detta för att kritisera Olofs syn på den Mentala Träningen. Det är INTE mitt syfte. Hans stora framgång vittnar om att det arbete han gör, gör stor nytta och uppskattas av många människor. Jag är övertygad om att han kommer att fortsätta att skörda framgångar även i framtiden och jag vill personligen önska honom all lycka med detta.

Det jag vill med den här texten är att visa på att det finns också andra sätt att uppfatta, tillämpa och praktisera Mental Träning än det som Olof har. Detta betyder inte att min syn är bättre; bara att den skiljer sig markant från det som är ”main stream” idag.

Inom ”SjälFörsvar” ser vi annorlunda på det här med att vinna och/eller förlora. Samhället älskar de som vinner medaljer, de som ”levererar” resultat, de som blir ”bäst när det gäller”.

Men, är det verkligen alltid så att den som spelar bäst vinner?? Hur många gånger har vi inte bevittnat att folk utnyttjar reglerna till sin fördel? De vinner inte för att de spelar bäst, utan för att de håller sig i den så kallade ”gråzonen”. I stället för att fokusera på att göra sitt bästa, ser de till att istället provocera, förstöra och sabotera för sina motståndare.

Jag har t ex blivit grovt besviken på boxningen i år. En himla massa (Olympiska) boxare, verkar mer tränat på hur de ska ”krama” sin motståndare så att han inte får chans att boxas ordentligt, än att göra en bra match själva. Jag stängde av min TV här om kvällen när jag såg en snabb och vältränad Italienare som såg till att plocka några snabba poäng från sin kubanska motståndare och sedan gå in i klinch och ”krama” honom under största delen av matchen. Han är i finalen, men för mig är han ingen ”vinnarskalle”, utan en skam och parodi på boxare. Men visst; han lär vinna OS guld…

Vill man se bra boxning, ska man kolla på tjejerna. Där finns mycket mod, hjärta och ärlighet att njuta av!

Det är inte alltid att de bästa och modigaste idrottarna vinner. Det är inte heller så att de mest arbetsamma och disciplinerade arbetarna är dem som blir uppmärksammade, befordrade och får löneförhöjning. Det är inte heller så att de som älskar och önskar barn över allting annat är de som välsignas med dem; eller att de som är mest glada och tacksamma för livet slipper dö en alldeles för tidig död.

Jag såg för många år sedan en intervju med den amerikanska skådespelaren Denzel Washington. Han är förresten lite av en favorit. Denzel gästade hos den berömda Oprah och sa följande mening: ”Min mor har alltid sagt till mig att det är människor som ger priser, medan det är Gud som ger belöningar.”

Tänk om det är så att den största gåvan som vi någonsin kommer att få redan är vår? Gåvan är vårt Liv och vi har fått den när vi föddes! Utan den hade ingenting annat varit möjligt.

Och tänk om det är så att medan vi jagar efter priser och medaljer; efter bekräftelse och uppskattning, som denna tidsbegränsande gåvan rinner oss ur händerna?

Under intervjun med Olof Röhlander, sa Martin Timell följande: ”Mitt mål med att bli en vinnarskalle är att uppnå ett slags frid i själen, att komma till tals med de här ”demonerna” som man kan ha mellan klockan 3 och 5 på morgonen, när jag tycker att livet är fullkomligt vidrigt.”

FRID I SJÄLEN! Utan den kan vi inte njuta av den gåvan som vi redan fått; den största gåvan av alla. Så länge våra inre ”demoner” och ”besserwissers” (se mitt senaste inlägg), styr och ställer i vår Själ finns det ingen rast och ingen ro. Utan frid i själen är det omöjligt att glädjas åt de finaste framgångarna.

Syftet med SjälFörsvar är att lära folk att FÖRLORA med FRID I SJÄLEN. Så man kan lite skämtsamt säga att jag vill lära folk att ”bli Förlorarskallar”. Inom SjälFörsvar utgår vi ifrån att ALLA FÖRLORAR. Vi förlorar vår popularitet, vårt inflytande och våra positioner; vi förlorar våra relationer, våra nära och kära, vår ungdom och hälsa och slutligen även vårt eget Liv.

Men säg mig, vad är mest tragiskt; Att gåvan vi fått kommer att tas ifrån oss, eller att vi inte kunde uppskatta den medan den var vår? Även den jävligaste skitdagen är fortfarande en dag i våra Liv och förtjänar att uppskattas och behandlas med respekt. Hur många dagar i våra liv har vi inte otacksamt kastat bort på grund av att de inte blev så som vi ville att de skulle bli? Det perfekta är det godas största fiende! Glöm det ”perfekta åket” och BARA ÅK istället.